En bild säger mer än tusen ord. Som fotograf kanske man ska ställa sig bakom det uttrycket, samtidigt tror jag väldigt mycket på ordens makt. Om man går till fotografins ursprung, alltså själva ordet så består det av grekiskans, foto (φωτός) som betyder ljus och grafi (γραφή) som betyder skriva eller rita. Så ordet betyder skriva/rita med ljus, så det kanske inte är för långsökt att säga att istället för att se det som en motsatsförhållande eller en kamp dem emellan så kan ord och bild leva i symbios. Och i många fall är det så. Det lustiga med just uttrycket om att en bild är värd mer än tusen ord är att det är en reklamcopy som skrevs i början på 1900-talet om jag följt spåren rätt. Så med hjälp av orden understryker vi bildens makt.
Många säger att ett bra fotografi ska tala för sig själv, det ska inte behöva ha stöd av orden. Det ska tala till oss direkt på ett känslomässigt plan. Och visst finns det bilder som talar till oss emotionellt, vissa på ett mer universellt plan än andra. Men vare sig en bild kan eller inte förmedla en historia så kan man med några ord förändra den eller styra den åt ett annat håll. Det kan vara delvis därför det är så svårt att namnge ett fotografiskt verk, man vill inte begränsa eller styra tolkningen av hur det uppfattas.
Låt oss säga så här, det finns bilder som är värda mer än tusen ord och det finns ord som är värda mer än tusen bilder. Allt hänger på vilka ord och vilka bilder det handlar om och i mångt och mycket är det också ett personligt omdöme.
Häromdagen gick jag på Hornsgatan och såg några verk av Jan Stenmark på ett skyltfönster och det är en konstnär som jag verkligen gillar och han gör collage med bilder från 1940-60-talet, när han inte tecknar dem själv och texter som oftast har en humoristisk och ironisk ton. Då slog det mig att en till av anledningarna till att jag vill sammanfoga dessa två världar: bild och text, går tillbaka till min uppväxt. Det är serietidningsvärlden, det är väl det mest självklara exemplet på samspel mellan text och bild. Jag växte upp med spanska och svenska serietidningar och det amerikanska Marvel-universumet, i synnerhet X-Men, men senare dök andra världar upp, bland annat Will Eisner, som populariserade begreppet grafisk roman (graphic novel), eller vi kanske ska kalla det serieroman, med "Ett hus i Bronx" - "A contract with God" - som kom ut 1978. Eisner följde upp den med en rad serieromaner för vuxna, bland annat: "Livskraft", "Till stormens hjärta" och "Dropsie Avenue".
Och just när jag skrev det kom jag på en annan som undflytt mitt medvetna och det är mitt jobb som undertextare, visserligen är det rörliga bilder, men dock är det text som samlever med bilden. Eller kanske den till viss mån så konkurrerar den med bilden. Men här är både bilder och text tidsbegränsade så de dyker upp och försvinner.
Men nu är det ju så att jag varken tecknar eller gör collage. När jag pratar om text och bild så tänker jag fotografi och text i ett sammanhang där de inte neutraliserar varandra. Jag vet att det är möjligt för jag har sett exempel på det. Duane Michals är den första jag tänker på. Bor du i Stockholm så kan du besöka Moderna Museet och se åtta bilder där han gör just det, eller sju bilder om vi ska vara exakta, den åttonde är ett fotografi med bara text. De finns bland de fotografer som finns utställda på de väggar som inte upptas av den aktuella Francesca Woodman-utställningen. Nedan är ett exempel på ett av Duane Michals verk. Bilden heter "There are things here not seen in this photograph", 1977, den finns inte med bland bilderna i Stockholm.
Även Francesca Woodman verkar ha skrivit i visa av sina bilder.
Så har ni tips om fotografer som för samman text och bild, både lyckade och misslyckade försök kan vara av intresse, så får ni gärna höra av er.
Avslutar det hela med trailern till en film som handlar om just ord och bilder.